Jag försöker finna ord. För de diskussioner som har fyllt upp min facebook wall och i tidningsinlägg de senaste dagarna. För den svenska (kristna) österbottniska bubblan som jag nu får observera från andra sidan jorden och förundra mig över människors sätt att kommunicera på. Hur en del verkar låta den starka viljan att hellre ha rätt väga starkare än att se människan bakom de åsikter som strider mot sina egna.

 

Jag är tacksam för att jag fick växa upp där "i bubblan", det var tryggt och det formade goda värderingar i mig. Men jag är också glad att jag senare fick flytta bort och studera i huvudstaden. Det gav mig lite nya perspektiv. Det var år där jag fick ompröva mina åsikter och funderingar. Min tro behövde jag inte ifrågasätta, den var självklar för mig. Men hur jag förhöll mig till den och till människor runt om mig som bröt mot de normer jag hade vuxit upp med. Jag förstod att allt inte är svart eller vitt. Jag förstod att Gud ville utvidga min tolerans och bemöta människor med kärlek i första hand för dem de är och inte vad de gör eller står för.

 

Jag vill bli respekterad för min tro, så varför skulle jag inte visa samma tolerans till andra? Det är bra att komma ut ur bubblan för en tid, man kan börja se på saker man inte alltid ser när man är i den. Visst förmanade Jesus människor att vända sig bort från sin synd, men alltid efter att de först fått ett möte med honom. Nåden kommer först, sedan en vilja till förändring. Man kan aldrig förändra en människa med starka åsikter eller argument, speciellt inte om man inte har byggt upp ett förtroende hos den personen. Resultatet av det blir bara missförstånd, motstånd och bitterhet. Vi är alla i samma båt när det kommer till vissa saker, vare sig man är kristen eller inte. Vi gör misstag, säger dumma saker och sårar människor. Och egentligen söker vi alla efter samma grundsaker. Kärlek, förståelse och acceptans. Ändå är människan så snabb med att kasta stenar på varandra och sätter energi på att säga ord som skapar frustration istället för att bygga upp. Till vilken nytta? 

 

Nu kan man ju tycka att jag lever i en annan "bubbla" här Down under. Men det jag storgillar med Hillsong är att de väljer att tala för de saker de är FÖR och inte emot. De välkomnar alla och låter bli att döma. För kyrkans uppgift är inte att döma. Vår uppgift är att dra människor närmare Gud. Att älska. Att inkludera. Att visa nåd, så som vi fått möta nåd. Det betyder inte att man behöver tumma på sina värderingar eller kompromissa med det man tror på. Tvärtom. Men oftast vet nog människor själva om sina felsteg utan att en annan människa bör peka ut dem i en megafon.

 

Människor undrar så ofta att om Gud är en god gud, varför låter han då ondska ske? Är inte svaret ganska enkelt egentligen? Det är ju vi människor som väljer ondska istället för kärlek. Vi har en fri vilja och vi väljer att trampa på folk istället för att lyfta upp varandra. Då vi egentligen behöver försöka förstå istället för att försvara. Att lyssna istället för att tala. Att inte låta fördomar skapa hat och skitsnack.

Det är dags att lägga ner våra vapen nu.